Så var jag äntligen hemma i ljuva norrland igen. Men himmel å pannkaka vilken pärs det var! Alla mina äventyr på senare tid har ju på något sätt varit bilrelaterade, så jag tänkte fortsätta i samma stil.
Runt halv ett idag var jag färdigpackad och allt var städat och fint. Lämnade tillbaka nyckeln till hyresvärden och sade mitt adjö. Kollade oljan och fyllde på spolarvätska, sådär förutseende. Ready to hit the road. Visst hade det snöat ordentligt, och visst blåste det hej vilt, och visst bor jag vid åkrarna, och visst blir det drivor... Men jag är ju superkvinnan med superkrafterna! Ungefär som när Röda havet delade sig för Mose och hans stav så delar sig snödrivorna för Elin och hennes superbil! Eller? Nähä...
Jag hann inte långt innan jag satt fast i en snödriva. Kom varken framåt eller bakåt. Efter ett hysteriskt utbrott, som varade i kanske 10 minuter, med tårar, spott å fräs, ett hysteriskt telefonsamtal till min mamma och desperata försök att sparka undan snön (jag hade inte ätit på hela dagen så jag skyller min reaktion på blodsockernivån i min kropp), lyckades jag samla mig och började pulsa tillbaka i snön. Min hyresvärd förvandlades till en riktig hönsmamma och inom loppet av en kvart hade hon ringt killen som plogar, satt på mig torra byxor, hängt mina blöta i torkskåpet, tagit fram skovärmarna och handvärmarna och bjöd på kaffe och smörgåsar. (Mamma bad en särskild bön om att jag skulle få fika). Sedan kom plogkillen med sin monstertraktor. I den fick jag åka tillbaka till min lilla bil som han puttade loss åt mig. Snälla plogkillen Mats! Sedan var det bara att fortsätta på den nyplogade vägen, plogad enkom för min skull.
Sedan var det bara att glida hela vägen hem. Eller inte. I Gnarp, av alla ställen på Guds runda jord, tog det tvärstopp. De skulle visst bärga tio (!!!) lastbilar och köerna var milslånga. Där satt jag på samma fläck och tiden gick. Nåja, det gick ingen nöd på mig... Jag rotade i mina påsar och hittade lite knäckebröd som jag kunde knapra på. Grabbarna i lastbilen bakom erbjöd mig kaffe. Det var nog för väl att jag tackade nej ändå. Jag hade ju ingen aning om hur länge jag skulle bli fast där. Med min lilla blåsa. Inget drömläge att gå ut å sätta sig i ett dike å kissa direkt. Jag förtvivlade en gnutta då jag efter en timme hörde på radion att de bärgat tre lastbilar, sju kvar. Goooooosh! Men en halvtimme senare lossnade det och vi fick äntligen röra på oss.
Så min resa som brukar ta ca 5 timmar tog nu ca 10 timmar, från att jag började "försöka" åka. Nu, efter alla bilbekymmer, vill jag inte se åt en bil mer. Det var avgassystemet, det var punkteringen (med medförande utskämmning på den lokala pizzerian), och nu detta. En sak är säker; jag ser fram emot att vara billös i Östersund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar