racersparken

Mina vänner, jag vill meddela att jag numera är stolt ägare av en fin, röd spark från Torvalla loppis. Det är Racersparken, och på den ska jag swischa förbi er alla så mössorna era flyger av.. Be prepared! :)

Skiweek is coming up! Imorgon bär det av till Vemdalen där jag ska försöka stå på ett par slalomskidor igen efter åren med brädan. Vi får se hur mycket som sitter kvar. Både av min slalomåkningskunskap och på mig när veckan är över. Det är väl för väl att jag fått låna både hjälm och ryggplatta...

Packningen kallar...

om skidor, globalisering och mellanstadiediscon.

Idag skulle jag äntligen prova på att åka längdskidor igen för första gången sedan mellanstadiet typ. Det gick inte så bra. Jag förstörde bindningen på Linneas skidor när jag skulle ta på mig dem så det hela slutade med att jag satt kvar i bilen och väntade medan de andra åkte. Och jag som redan hade en väldigt instabil dag...

Skolan har börjat på riktigt igen och jag har aldrig i mitt liv känt mig så omotiverad. Vi läser en kurs om globaliseringens dimensioner och det är säkert jätte intressant, men jag har verkligen inte lust. Jag vill hellre åka någonstans.. kan inte utlandspraktiken komma snart?

Shit vilket deprimerande inlägg. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. För att avsluta med något positivt så hade jag en väldigt trevlig helg i stockholm förra helgen. Lite välbehövlig catch up time med Emma. Osså ett mycket trevligt mellanstadiedisco på fredagen.. eller nej vänta.. personalfest på soc psyk var det ju... same shit. ;) Men det är nog lika bra jag inte skriver mer om det. Jag har nämligen fått lära mig att man aldrig vet vem som läser ens blogg...

mormor ♥

För några dagar sedan fick min fina mormor flytta hem till himlen dit hon längtat så länge. Hon är älskad och saknad. Vila i frid, mormor.

oigenkännbar?!

Idag hade jag en märklig upplevelse. Människor jag känner går förbi mig i korridoren utan att se mig, trots mina försök att fånga deras uppmärksamhet för ett litet hej. Eller så tittar de förrvirrat på mig och släpper ur sig ett tveksamt eh.. hej. Men HALLÅ! Det är ju jag för sjutton! Okej -jag har ändrat frisyr, Okej -typ ingen i Östersund har sett mig utan dreads, men det är ju inte så att jag genomgått en superradikal makeover till total oigenkännlighet! Eller? Ni får avgöra.

Förutom just de stunder då människor (omedvetet) totalt ignorerat mig har jag varit på exeptionellt bra humör idag, från morgon till kväll. Jag har inte den blekaste aning om varför, men sådana dagar vill jag ha fler av.

Sen kan ni titta på mig å mina vänner i tidningen (LT) idag. Hihi. (titta här)

R.I.P.

Igår kom den. Den stora dagen. Det var dags...

Jag letade upp en djuraffär och inhandlade två Dogman proffessional. Hundkammar, omsorgsfullt utvalda för att ta hand om din hunds päls på bästa sätt. Inte för att jag har någon hund. Inte för att jag har päls heller för den delen. Men jag har dreads. Eller... hade dreads. Igår var nämligen dagen då de skulle bort.

Med hundkammarna inhandlade var jag redo för ett antal timmar i smärta. Paulina och jag hade en utmärkt plan på hur vi skulle gå tillväga. Vi googlade för lite tips men konstaterade att ingen stod bakom vår briljanta plan att klippa av en bit och kamma ut resten. Vi valde att inte bry oss. Och det gjorde vi rätt i.

Jag började med att klippa av min 37:e dread. Min favorit. ♥ Den med alla skavanker. Det var en underlig känsla. När jag höll den i handen kändes det som att hålla i något som just dött. Ett dreadlock-lik. När Paulina klippte av resten och dread efter dread lämnade mitt huvud och istället hamnade i mina händer kändes det faktiskt lite vemodigt. Alla trettiosju olika, men jag kände ju igen dem alla.

Vi kapade alla så att ungefär 12 cm var kvar. Sedan slet Paulina, Jenny och Linnea med varsin kam i några timmar, med mitt hår indränkt i balsam. Sjuk smärta, men tro om det inte blev hår tillslut! Wohoo. Och idag har jag varit hos frisören för en slutgiltig touch. Det känns bra. Det kommer dock ta ett tag att vänja mig av vid alla inlärda prodedurer varje gång jag ska vända huvudet på kudden...

Rest in peace, kära dreads.

den 8:e januari.

Idag köpte jag Elvis mintpastiller på ÖB. Skitcoola förpackningar. Och på hans födelsedag och allt. (Fast jag inte tänkte på det förrän efteråt..) Och ja, egentligen är klockan för mycket nu.. men GRATTIS ELVIS! Jag önskar jag hade kommit på det lite tidigare. Då hade jag satt på mig mina Elvis-örhängen, dagen till ära. Jag kommer ihåg för 4 år sedan, jag bodde i USA och jag drog med mig mina österrikiska vänner ut på restaurang för att fira Elvis födelsedag. De suckade åt mig. Jag har älskat Elvis och allt som har med Elvis att göra sedan jag var tio år. Då önskade jag mig ett kassettband i julklapp.. Vilken glädje när jag fick det. Jag gick runt med min freestyle och lyssnade hela julen. Jag verkligen älskade det. Jag har letat upp just det albumet på spotify. Det osar nostalgi. Jag blir tio igen.

Men, den 8 januari är inte bara Elvis födelsedag. Icke att förglömma är det även mina älskade föräldrars bröllopsdag! Det är faktiskt ännu häftigare. 33 år. Wow. Ni är mina viktigaste förebilder. Ni visar att det går! Stort GRATTIS till er!

elin skjuter igen.

Idag gjorde jag ett val. Ett fantastiskt bra sådant. Jag valde att skita i uppsatsen! Nu är det inte så brutalt som det låter, jag tänker gå upp med den i mars i stället.. Jag gör det där som jag gör bäst, skjuter på saker! Ni får tycka att det är dumt om ni vill.. men seriöst, mellan jul, nyår, umgänge med familj och vänner, flytt och lite välförtjänt vila blev uppsatsen faktiskt aningens överflödig! Skrivas ska den ändå, och så snart som möjligt enligt mina planer, men i lugn och ro... YAY.

I morgon ska jag ta mig ut och andas Östersundsluft på riktigt. It's good to be back! Och nu har Linnet kommit upp oxå, med sina föräldrar, så dessa 103,5 kvadratmeter känns inte längre så ensliga. I LIKE!

hello östersund!

Så jag inledde 2010 med ännu en flytt. Jag hatar att flytta. Misstolka inte, jag gillar bo på ett nytt ställe, men själva packandet, flyttandet och allt bärande är en pina. Det blir inte bättre av att hissen lyser med sin frånvaro. Men nu är det värsta gjort.. Det mesta är uppackat och jag tror jag kommer trivas. Känns härligt att vara tillbaka i Östersund.

Nu isolerar jag mig i ungefär en vecka. Uppsatsen måste vara klar senast torsdag. Så det blir min enda sysselsättning de kommande dagarna. Wish me luck!