Alla hjärtans dag närmar sig och vissa ”recent events” har fått mig att inse att singlar är en utdöende art, åtminstone i den här stan. Snart är jag det enda kvarlevande exemplaret. Då önskar jag att ni glasar in mig på ett museum någonstans. Skämt å sido. Det är roligt med nya par, men vad hände med tiden då man hade lite koll på sina vänner? Då man hade ett hum, då dessa par inte kom som blixten från en klar himmel? Det går så himla snabbt och jag hinner inte återhämta mig efter alla chocktillstånd efter släppta bomber. Men så är jag ju ganska vek också.. :)
Om vi nu ska fortsätta tala om alla hjärtans dag, och det ska vi väl eftersom jag redan börjat, så måste jag säga en sak: Många singlar uttrycker någon slags bitterhet över att vara singel på denna dag. Det har nog även jag gjort ibland, så jag menar mig inte vara undantaget. Men jag har insett att det faktiskt verkar vara mycket jobbigare att inte vara singel på alla hjärtans dag. Det verkar mest vara en stressfaktor för många par. Är man singel slipper man ju faktiskt planera och fundera ut vad man ska göra. Man slipper allt det "uppsjasade" och man slipper framförallt gå runt och oroa sig för att ens partner inte kommer göra något för en på alla hjärtans dag. Vad skönt!
Denna alla hjärtans dag ska jag fira att jag är singel. :)
In solitude the mind gains strength and learns to lean upon itself. - Laurence Sterne
